igustavsson.for.me

Vila i frid min älskling

En ganska bra dag förvandlades idag till den allra värsta jag varit med om. Den dagen som jag har fasat över ska komma, men inte velat acceptera. Omöjligt att acceptera. Mobilen ringde runt 2 tiden, ''Jonathan'' stog det på skärmen. Första känslan var glädje, andra känslan var vemod. Jag pratade med Jonathan senast i torsdags, visste att läget inte var så bra eftersom han var inlagd. Sa då att jag ville komma och hälsa på, planerade att vi skulle kolla på film och äta godis och ha det bra som förr. Det var Jonathans mamma som ringde och berättade att det inte var långt kvar nu. Jag föll ihop med händerna i ansiktet, grät. Det kan inte vara sant, det får inte vara sant. Vi snackade ju bara för någon dag sen. Jag har vetat hela tiden att Jonathan aldrig skulle bli frisk, men jag visste inte att det var nu han skulle lämna oss. Jag väntade på att mamma skulle komma hem så vi kunde åka till sjukhuset i Skövde, jag frös och hade huvudvärk från all gråt. Tillslut kom vi iväg och det var förövrigt den längsta bilfärd jag varit med om, en färd som skulle ta en timme kändes som en evighet. När vi är i Kinnarp ringer det igen. En gråtande röst andra änden som sa ''han är borta''
Jag hann inte fram. Jag hann inte fram för att säga till dig Jonathan att ''jag är här nu, jag sa ju att jag skulle komma!'' Jag hann inte fram för att hålla din hand, krama dig, dra fingrarna genom ditt hår och smeka din panna en sista gång medans du var vid liv. Det kändes som en smäll i ansiktet. Vi fortsatte mot KSS ändå, jag ska ta farväl, jag ska se dig en sista gång. Går med snabba och stressiga steg till hissen och fortsätter mot våning 6, samma avdelning som när du opererades första gången. Minns all väntan och nervositet. Med ben som känns som spaghetti och darrande händer kommer jag in i rummet och kramar om din gråtande syster och mamma. Du hade på dig din röda Fox t-shirt, den jag brukade låna och sova i när jag hade glömt mitt nattlinne. På det lilla bordet brevid var en blomma och ett ljus placerade. Efter att ha pratat, gråtit och betraktat så kommer läkaren in. Dags att ta farväl. Tog din hand och kände på dina fingrar som kändes exakt lika mjuka och lena som de alltid har gjort. Smekte din arm som kändes precis som den alltid har gjort, böjde mig framför dig för att pussa dig på halsen och sedan gå ut med gråt i halsen och blicken vänd ner mot golvet. Möttes av min mammas tröstande famn. Sa hejdå till din syster och din mamma, tackade henne. Kommer alltid att vara tacksam för att hon ringde så jag fick säga farväl. Ser det som ett tecken att hon visste att jag betydde mycket för dig, att hon visste att du betydde mycket för mig. Vi skulle ju vara ihop föralltid sa vi.
Så mycket minnen. Jag sa till dig att jag förmodligen alltid kommer att älska dig.
Och jag vet att du visste att det är så, jag kommer aldrig sluta älska dig! Så sov gott min älskling, längtar tills vi ses igen. Klart vi gör.

 

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas