igustavsson.for.me

Slukad av saknad

Jag somnade någon gång runt 3-4 tiden inatt. Huvudvärk, trött, frusen och ledsen. Sista bilden av Jonathan i sin sjukhussäng flimrar förbi i huvudet, försöker att slå bort det. Försöker att föreställa mig att han ligger brevid mig och vi håller om varandra, precis som jag gjorde innan när jag saknade honom och vi var ifrån varandra. Det gav lite ro. Ordnat en egen mapp för Jonathan med alla bilder jag tog på honom. Han blev alltid lite småsur när jag tog massa bilder, speciellt när han sov. Jag skrattade bara. Jag visste redan då att en dag kommer dessa bilder att betyda mycket. En dag kommer dessa bilder att hjälpa mig att sörja, att minnas och att glädjas.
Jag vågar inte lyssna på musik än, vet att jag bryter ihop då. Vet att nästan alla låtar på min spotifylista påminner om dig Jonathan. Om våran kärlek, om våra första möten, om hur jag blev så fruktansvärt förälskad i dig. Om du bara visste hur saknad du är. Jag skrev aldrig mycket om min saknad efter vi gjorde slut, jag försökte gå vidare och glömma som man brukar göra när man gör slut. Men jag glömde aldrig, jag grät mig till sömns vissa dagar. Kunde liksom inte tillåta mig själv att vara lycklig när jag visste att du inte var det, det kändes fel. Det skulle ha varit du och jag till slutet, vi visste och ville det båda två. Det kunde ha blivit så, jag ville innerst inne vara din i all evighet.

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas